Jakten på bajskorven
När han gör något som han definitivt inte får göra så är han som en döv virvelvind, då lystrar han inte till namnet Pumba.
Vi är överrens om mycket jag och Pumba, som t ex att ska man trycka ut någon från sängen, så är det maken. Inte mig. Där är vi rörande överrens.
Vi är även rörande överrens om att det är roligt att vara ute. Leka tillsammans tycker vi oxå båda två är kul. Kanske att Pumba roas mer. Jag ledsnar i alla fall före honom.
Men det är två saker vi inte kan enas om och dessa två saker gör att Pumba blir döv, inte bara lite lomhörd utan STENDÖV.
Det första är hans pipleksak. Jag hatar den och han älskar den. Han hoppar och studsar med denna förbenade pipleksak i munnen. Säger jag till honom hör han inget. Ignorerar jag honom lägger han den framför mig och väntar på att jag ska ta den och kasta. Om jag fortsätter att ignorera så gör han små utfall mot pipleksaken för att jag ska skynda mig att ta den före honom.
Det andra är egentligen en skitsak. Men på vår vanliga promenadrunda ligger det en bajskorv i kanten. Den har han lagt där. Alltså han har inte bajsat den utan hittat den i skogen och lagt den där när den var frusen.
Varje gång vi går förbi ska han ta den. Varje gång så hör han mig inte och har den i munnen, jag skäller och till slut spottar han ut den med en suck.
Nu tänker säkert några av er "varför tar hon inte bara bort den?"
Men det har blivit en maktkamp om bajskorven. Vem bestämmer över den andre? Vem vinner makten om bajskorven?
Nu precis när jag ligger i sängen och skriver det här inlägget kom svarta faran flygande, hoppade upp i sängen med den förbenade pipleksaken, så då kan vi lika gärna gå ut och se vem som vinner bajskorvleken den här gången....